Barnen

Latte eller slavarbete – så är det att vara barn i Nordkorea

Vissa tvingas till stenhårt kroppsarbete och att plocka majskorn ur kors avföring för att undvika svält.

Andra dricker caffe latte, går på gym och klär sig i västliga designerkläder.

Att vara barn i Nordkorea är att leva i en av flera helt skilda världar.

Ett nordkoreanskt barn stämplas redan vid födseln.

Det första en nyfödd bebis får sig tilldelad är sin ”songbun”, den sociala klass barnet ska anses tillhöra, skriver The Guardian.

Beroende på familjens status, och hur lojal den historiskt uppfattats vara med Kim-regimen, placeras barnet i en av fem sociala klasser. Samhällsklassen avgör vilken tillgång barnet kommer ha till offentlig service, var det får bo, gå i skolan och vilka jobb det kan få som vuxen – för de lägre klasserna är en karriär i partiet eller armén utesluten.

Att förändra sin ”songbun” är mycket svårt, vilket gör det till en typ av kastsystem.

 

Det fick Choi Seung Chol, som flydde från Nordkorea 2014, erfara. Hans farfar hade klassats som medhjälpare till japanerna som ockuperade Nordkorea under andra världskriget.

Det gjorde att Chol – trots att han var duktig i skolan och med hjälp av mutor från föräldrarna utsågs till ledare för partiets ungdomsförbund i skolan – fick avslag på alla ansökningar till de prestigefyllda universiteten i Pyongyang.

 

Vid fem års ålder börjar ett nordkoreanskt barn förskolan. Då börjar också indoktrineringen.

Barnen får lära sig att fienderna är amerikanska imperialister, japanska militarister och sydkorenska förrädare.

I läroplanen finns allt om de stora ledarna Kim Il-Sung, Kim Jong-Il och Kim Jong-Uns bedrifter.

Inför skolåret 2015 infördes ett nytt ämne på schemat: ”Kim Jong-Uns revolutionära aktiviteter”.

I lärarmanualen för den nya kursen berättades att Kim Jong-Un är bra på att rita och kan komponera musik, rapporterade sydkoreanska tv-kanalen YTN.

Han ska också ha lära sig köra bil vid tre års ålder och vid nio års ålder vunnit ett motorbåtstävling mot vd:n för en utländsk yacht-tillverkare.

 

Mat är alltid en bristvara i Nordkorea och barnen drabbas hårdast. Värst var det under den stora svälten på 1990-talet. Då växte Lee Wi-Ryeok upp på barnhem.

Han berättade för nyhetssajten Daily NK i november att sjukdomar som tuberkulos var dödliga, för det fanns inga mediciner.

– Det var efter att jag kom till Sydkorea som jag fick vet att sjukdomen kunde behandlas, säger han.

Det fanns knappt någon mat på barnhemmet.

– Om en ko bajsade ut hela majskorn i sin diarré, brukade vi sila ut dem och äta dem, säger Lee Wi-Ryeok.

Barnen brukade också äta löss, eftersom de såg det som slöseri att låta dem gå till spillo.

– När du bet i lössen brukade de explodera av blod, sa Lee Wi-Ryeok.

Hur mycket av sådana hårresande historier om det slutna landet som verkligen stämmer är svårt att verifiera.

Jieun Baek, som skrivit boken ”North Koreas hidden revolution”, varnar för att ta alla avhoppares vittnesmål som sanning.

– Det finns så stor efterfrågan på kunskap om Nordkorea. Det ger nästan folk incitament att överdriva sina historier för medierna, särskilt om det betalar sig bra. Många avhoppare som inte vill vara med i medierna är väldigt kritiska till ”karriär-avhopparna”, det är värt att komma ihåg, säger Jieun Baek till BBC.

 

Helt klart är dock att mat fortfarande är en bristvara i Nordkorea, där militära utgifter prioriteras i statsbudgeten.

Enligt en rapport från FN i mars förra året är 10,5 miljoner människor i Nordkorea – 41 procent av befolkningen – undernärda.

Samtidigt lider en stor majoritet, 18 miljoner människor, periodvis av hunger och har svårt att veta var nästa mål mat ska komma ifrån.

Två tredjedelar av befolkningen är beroende av mat som distribueras av staten. Under 2016 minskade ransonernas genomsnittliga storlek till 300 gram per person, mindre än 50 procent av dagsbehovet för en vuxen.
Barnen är hårdast drabbade.

Den vanligaste dödsorsaken för barn under fem år är lunginflammation och diarréer.

 

En liten del av de nordkoreanska ungdomarna växer dock upp långt från svält och sjukdomar.

I den del av huvudstaden som i västliga medier kallas ”Pyonghattan” finns privata taxibolag, trendiga restauranger och kaféer. Många av invånarna har mobiltelefoner.

Här kan man köpa iskaffe för nio dollar – i ett land medelinkomsten fortfarande ligger runt 10 dollar i månaden.

Kläder från modebutiker som H&M, Uniqlo och Zara är populära.

– Mina vänner levde utomlands och alla brukade ta med sig den typen av saker hem, sa Lee Seo-Hyeon, 24, till Washington Post 2016.

– Vi ska klä oss konservativt i Nordkorea, så folk gillar att gå till gymet för att visa upp sina kroppar, visa lite hud.

Fram till 2014 var hon en del av Nordkoreas ”brat pack” – den lilla grupp av ungdomar vars föräldrar tillhör landets ekonomiska elit.

 

Den nya rikemansklassen – donju – började växa fram efter ett påbud från regimen 2002, som öppnade dörren för privat företagande i Nordkorea, säger forskaren Michael Madden, som driver bloggen North Korea Leadership Watch, till Vice.

De rika nordkoreanerna har oftast officiella funktioner i staten eller militären – men vid sidan av handlar de med alla varor de kan komma över.

– De är som ryska oligarker. Vissa är självskapade, men de är väldigt aktiva deltagare i den officiella korruptionen i Nordkorea. Det är korruption från vårt perspektiv, men där är det så de gör affärer. Du kan inte göra någon typ av affärer utan att muta myndigheterna, säger Michael Madden.

Det är en typ av underjordisk kapitalism som växt fram, med statsledningens goda minne.

Kim Jong-Un är väldigt marknadsvänlig, säger Andrej Lankov, en rysk historiker som studerat i Pyongyang, till Washington Post.

– Hans politik har i princip varit välvillig underlåtenhet. Ett antal nordkoreanska kapitalister jag pratat med säger att de aldrig har haft det så bra, säger Andrej Lankov.

Sin privilegierade ställning till trots flydde Lee Seo-Hyeon landet tillsammans med sin familj 2014.

Det har över 30 000 andra nordkoreaner också gjort sedan den stora svältens sista år 1998, enligt det sydkorenska Återföreningsministeriet.

– De flesta flyr för att undvika fattigdom, men på senare tid har även de med ett stabilt liv i Nordkorea flytt. Vissa flyr till och med för sina barns skolgångs skull, säger den sydkoreanska parlamentsledamoten Park Byeong-Seug till nyhetsbyrån Yonhap.

 

Jeon Hyo-Vin, 16, har också flytt – men hennes uppväxt  skiljer sig diametralt från Lee Seo-Hyeons.

Hon vittnade i fjol för Human Rights Watch (HRW) att hon fick tvångsarbeta varje dag under sin skolgång, tills hon tvingades lämna skolan, eftersom föräldrarna inte hade råd att betala skolgången.

För Kim Eun-Sol, 18, började tvångsarbetet innan hon ens blivit tonåring, men från 13 års ålder tvingades hon även börja arbeta i ett privat hem.

Enligt HRW tvingar skolor och lärare elever att hjälpa till i jordbruket, att bygga hus eller järnvägar, eller samla in skräpmetall som skolan kan sälja.
Bilder som The Mirror fick tag på 2016 visade barn mellan fem och åtta år gamla hamra spikar i en järnvägsräls och släpa tunga säckar med sten.

– Miljoner nordkoreanska barn tvingas utföra ryggbrytande arbeten som berövar dem chansen till en lycklig barndom, säger Michael Glendinning från European Alliance of Human Rights in North Korea till tidningen.

Efter avslutad skolgång kan 16- och 17-åringar från de lägsta samhällsklasserna tvingas in i paramilitära arbetsstyrkor, där de kan tvingas arbeta hårt utan lön i upp till tio år, enligt HRW.

Enligt Nordkorea avskaffades barnarbete i landet redan för 70 år sedan.

 

Det mest speciella med att vara barn i Nordkorea är förstås landets politiska system i sig.

Partiet styr rättsväsendet och all kritik mot systemet är förbjuden.

En rapport från FN:s människorättsråd (UNHRC) dokumenterade 2014 systematiska, utbredda och grova brott som mord, förslavning, tortyr, våldtäkt, framtvingade aborter, tvångsförflyttning och förföljelse grundad på politik, religion, ras och kön, enligt Utrikespolitiska institutet.

Landets stora politiska fångläger ska som mest ha hållit 200 000 personer. Där kan människor leva under slavliknande förhållanden i generationer.